Ronny & Carina

Man glömmer hela tiden vad det är som händer. När vi var på Mekong så provsmakade Ronny ormsprit. Han tyckte väl att det var sådär. Jag sträckte mig till att smaka på den färska honungen med bina surrande runt. När vi var uppe i Saigon Skydeck skulle vi betala entré. Killen sa att det var billigare om man var 65 år. Ronny hakade på det och sa att han nästan var det, sa att han var 64 och fick rabatten som pensionär.

Vi har varit på guidad tur i dag med. Det var till tunnlarna utanför stan, med ett stopp vid en mycket viktig verksamhet längs vägen. Här arbetar de som fått ett funktionshinder efter det att deras mammor på något sätt blivit förgiftade under graviditeten när kriget pågick mellan 1957-1975. De tillverkar olika konstverk med äggskal, snäckor och färg. Så fint och så pilligt arbete. Blev en liten tavla med hem med.

Tunnlarna var väldigt intressant. Tänk vilket arbete och påhittighet men samtidigt skräcken man måste ha känt under kriget. Ronny vågade sig ner och krypa i tunnlarna som var mörka och trånga. Jag höll mig på marken och nöjde mig med att kika lite i dem. Turisttunnlarna är vidare, ca en meter, än originalet som var ca 40 centimeter vida. Vår guide hade lite bråttom och kändes lite stressad men det fick gå det med.

Vi hade några platser till i centrum som vi ville titta till och det gjorde vi under eftermiddagen. Det var operahuset och People Committee Hall där Ho Chi Minh står staty framför i parken. I parken kom några ungdomar från Vietnam fram och ville intervjua oss. Tror de tränade engelska eller att de gick någon guide utbildning. Dålig engelska och frågade om Hanoi.

Sista dagen i Ho Chi Minh tog vi en promenad till marknaden. Finns mycket fint men man blir attackerad av säljarna så man vill bara fly därifrån. Blev inget köpt utan vi gick en bit till och satte oss med lite fika. Rätt som det var, mitt i stan, kom där en tupp och en höna på andra sidan gatan.

Nu har vi gjort Vietnam från norr till söder. Det blev inget Laos eller Kambodja men vi känner oss nöjda ändå. Det är så stor skillnad från norr, där gamla traditioner lever kvar på gott och ont och till söder, där vi känner att västvärlden har kommit långt in i samhället.

vi valde att flyga istället för att gå hem. Även om flyget tar tid det med. 

Efter 28 timmar på resande fot med taxiresa, mellanlandningar och byte av flygplan och så tåg är vi hemma på Svenstorpsvägen igen. Känns konstigt att vi varit borta i en månad. Känslan är som vi bara varit borta ett par veckor max.

När jag funderar på Bau, vår guide i Sa Pa, som inte hade några funderingar eller drömmar om att resa eller flytta från de gamla traditioner hon levde i, så känner jag att det hon har är mycket lugnare och tryggare än om hon skulle flytta till Ho Chi Minh. Fast jag tycker att det är förlegat och tufft hur de lever där i Sa Pa.

Tack för oss för denna gång!